5 år av saknad


För nästa precis fem år sedan så när som på några timmar lämnade min bror Peter oss. Den 19 mars 2012 kom att bli en sån dag som man vet exakt vad man gjorde, timme för timme. Likt 11 september, när Anna Lind blev skjuten eller när Olof Palme mördades.

Helt ovetandes att idag skulle alla månader då vi pendlat mellan hopp och förtvivlan vara  till ända och istället skulle ett långt sorgearbete ta sin början.

Förmiddagen förflyt lugnt, var på jobbet och skulle träffa Pelle på lunch. Pelle och Lisa hade precis kommit hem från Thailand och dessutom fyllde han år denna dag så jag skulle bjuda Pelle på lunch. Vi gick på Il Padrino, vi pratade om Peter, att jag några dagar innan hade  träffat hans läkare ”Bengtsson” och det hade bestämts att behandlingen skulle avslutas vilket Peter var väldigt positiv till, nu när han slapp alla gifter skulle han kunna han bygga upp krafterna igen. Jag följde med Bengtsson ut i korridoren och på min direkta fråga ”hur länge har han kvar ” svarade han att han inte visste men att han förväntade sig att träffa honom om tre veckor igen.

På våg ut från Il Padrino  träffade vi Åke Hälldahl, vi pratade mer om Peter och han sa att han skulle hälsa på honom om nån dag. Sen skildes vi åt och på väg till jobbet tänkte jag att jag åker förbi Krille och kollar hur det går med husvagnsförsäljningen. Kom in på Nordemans Bil och gick runt och sökte honom. Telefonen ringer och det var Krille… Lustigt tänkte jag och svarade. Hörde ganska fort paniken i rösten när han sa – Åk och hämta Vivi och far upp till Peter. Jag hämtar Ida och Henrik!  Nu är det bråttom…..

Jag kan fortfarande känna paniken komma, klumpen i magen och vet inte riktigt hur men inom några minuter hade jag ringt Mats, Pelle och mamma och sen var jag på plats på sjukhuset. Mamma kändes också lite panikslagen när vi skyndade oss upp till avdelningen som Peter låg på. När vi kom in möttes vi av Anneli och Robert, tårögd och chockade, pappa som såg helt knäckt ut, Petra som försökte trösta och stötta och den trygga sjukskötaren Brian. Och vår älskade Peter som låg i sängen på väg bort från oss. Inom kort kom så Krille med Henrik och Ida, Pelle och Lisa, Mats, Anna, Johan och Nathalie, Micke Nordin som varit hos Peter tidigare på dagen kom tillbaka och sist Jörgen och Åsa. Alla var vi där, alla grät. Vi gick alla fram till honom och gav honom en sista kram. Det var så sorgligt men ändå så fint. Alla som stod Peter nära var där och trots att jag vetat om ganska länge att detta skulle hända kändes allt så surrealistiskt. Jag tittade runt sängen såg min barn vara så ledsna men jag hade inte kraft att trösta.

Efter en stund, förmodligen inte så lång stund fick han mer morfin och försvann in i dimman och ganska snart var han bort. Kvar var vi med en oändlig sorg. Vi fick gå ut och träffa läkaren, fick ställa frågor men det var helt tomt i skallen. Är det ärftligt kom jag ihåg att nån frågade.

Brian tände ljus i Peter rum och gjorde fint och vi fick gå in till honom. Han såg så fridfull ut, kampen var över. All Peters smärta och rädsla var borta, Åsa ville läsa en text från bibeln, 1 Korinthierbrevet, jag kom ihåg att jag tänkte -Peter är ju inte religiös. Texten hon läste var

Störst av allt är kärleken ! Så fint och så passande.

Sen skulle vi tas oss hem. När jag kom ut på parkeringen och såg alla människor och bilar kännes allt så konstigt, här hade vi precis drabbats av den största krisen i livet och alla andra gick bara runt, på våg nånstans som inget hade hänt, och för dom hade det ju inte det heller.

Nu har fem år gått, livet som man inte trodde kunde bli detsamma har blivit det. Vi jagar på i vanlig ordning. Glömmer ibland det som är viktigt. Blir påmind ibland och skärper till sig för att sen vara tillbaka i ekorrhjulet. Vi måste ta vara på livet och inse att det kan vara kort, Peter sa alltid när vi var unga ”Dö ung och bli ett vackert lik” kan han ha känt på sig att det var precis det som skulle ske ?

Peter och jag har absolut inte varit som ler och långhalm under de sista 15-20 åren men vi har alltid funnits för varann och för våra kära när det behövts. Vi fick i alla fall ett antal bror/syster månader tillsammans och det är jag så tacksam för.

Nedan bjuder jag på lite bilder från mitt album på Peter, ni som var med på den tiden får minnas ni andra får kanske se nya sidor hos honom.

I dag grattar vi Pelle och tänder ett ljus för Peter!

Peter och jag men en av alla i raden vildhundar som vi tog hand om på våra resor till La Manga i Spanien.

Peters Konfirmation. Vårt första möte med prästen Harry Marklund som sen skulle följa oss genom dop och vigslar.

Peter hade många olika intressen. Detta år var det rally som gällde. Här får han en föraroverall i julklapp.

Under några år var han mekaniker åt Mats. Här i snygga teamskjortor tillsammans med Stig-Roland Boman, Åke Andersson och Tomas Domeij

Somrarna tillbringades på La Manga i Spanien här med hela familjen. Peter tillsammans med mamma och pappa, mormor och morfar.

Tuff kille var han, poppis i skolan.

Slalom var också kul redan i barndomen, här med mamma i Hemavan tror jag.

Pappa och Peter på julafton 1983

Peter i Stubbsand, här med Fredrik. Peter älskade Stugan lika mycket som jag inte gjorde det:)

Peter och jag i USA 1987.

Vår sista fest tillsammans var på Roberts student.

Denna bilden är så fin på Peter, en av dom sista.

3 kommentarer på “5 år av saknad”

  1. PG skriver:

    Idag är det 6 år sedan Peter lämnade oss. Saknar honom så mycket. Du finns alltid i våra tankar ❤️

  2. Carin Sellgren skriver:

    Mycket fint. Kram till Eva-Lena.

  3. PG skriver:

    Ja vi minns Peter varenda dag. Tack älskade Dotter för allt fint du skriver och alla bilder du tar fram. Du slutar aldrig att förvåna oss.
    Mamma o pappa❤️❤️❤️❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *